I måndags kom jag hem från årets fjärde läger som hölls i Le Grand Bornand, Frankrike. 6 dagar: 30 timmar träning och ca 10 000 höjdmeter. Långa dagar med mycket träning och i år även några skyttepass. Det var bra att få skjuta lite under veckan så det inte blev en hel vecka utan skytte. Det var en väldigt enkel vall där vi låg på en parkering och sköt ut mot en hage (inga kor var i skottlinjen!). Det funkade helt okej! Det behöver inte vara en stor och pampig vall för att kunna träna, utan det funkar fint så länge det finns en matta och några fallmål. Träningsmässigt blev det en del timmar på cykeln, backintervaller och några styrkepass m.m. Det var ett tufft läger där man på slutet av lägret var glad och nöjd över att man tog sig igenom veckan. Riktigt tur med vädret hade vi också då det var varmt och fint hela veckan och att det endast kom 2 regndroppar i början på ett pass. Kan ju också nämna att efter detta lägret och lägret där förra året så kan vi nu col de la Colombiére med förbundna ögon.

Tjejgänget med Johannes och Eric ute på tur

Kisspaus

Rullskidspass upp för col de la Colombiére

Skjutvallen

Annecysjön

Utsikt från hotellet i Le Grand Bornand

Nu närmast blir det träning på hemmaplan innan jag på onsdag reser på Blinkfestivalen i Sandnes för rullskidskyttetävlingar.

Hej!

Som rubriken visar på så har jag hunnit med en del sedan sist.

I mitten av Juni åkte vi på årets tredje läger (om man räknar med skyttelägret i april). Denna gången bar det av till Ruhpolding. Som jag skrev i förra inlägget så var detta första lägret av tre i Ruhpolding. Det blev ett riktigt soligt och knalltufft läger som bjöd på (som vanligt) mycket hård träning i alla möjliga olika former. Näst sista dagen hade Wolfgang planerat för ”Olympic session”. Vi visst ingenting om passet förens kvällen innan då han avslöjade morgondagens träning. Cykel från Ruhpolding till Grossglockner, rullskidor upp för Grossglockner, cykel till skidskyttestadion i Ruhpolding. Där väntade ett skyttetest där man var tvungen att klara en viss träffprocent av 20 skott. Klarade man inte målet på skyttet så var straffet att springa upp för Rauschberg. Cyklandet fram och tillbaka från Grossglockner var 20 mil MTB på asfalt och det tog ca 8h och rullskidåkningen tog 2h. Totalt hade vi alltså tränat 10h när vi kom till stadion för skyttetestet. Jag kan lova att jag var nervös inför skyttet för jag var trött och hade inte någon värre lust att behöva springa ca 1,30-2,00h uppför.. Inskjutningen gick inte  av så bra men efter många serier så tänkte jag att det här får duga. Min uppgift var att klara 85% alltså 17 av 20 träff. Jag började bra och stabilt i liggande med 10 av 10 träff. I stående gick det långsamt men bra. Jag fick ta om någon gång på det sista skottet på de första fem stående skotten. Jag satta alla fem och visste att jag bara behövde träffa två skott i sista serien. Jag började med två träff och kände lättanden av att jag hade klarat det och sköt då bara på de sista tre och satte även dem. Alltså 20 av 20 träff. Jag är riktigt nöjd med det med tanke på hur trött jag var, att vi inte hade ätit mer än en smörgås, banan och lite snickers sedan kl 5 på morgonen när vi hade startat dagen pass och p.g.a. den pressen man hade på sig att man var tvungen springa upp för Rauschberg om man misslyckades. Wolfgang tyckte dock att det räckte med 10h träning för dagen så att behöva springa Rauschberg var aldrig aktuellt. En sjuk dag som jag aldrig kommer glömma och riktigt bra skytteträning. Även om jag kommer vara trött många gånger på skjutvallen så kommer jag aldrig att vara så trött och den pressen som sattes på en att man skulle spring 2h till på det monsterpasset ledde till bra mentalträning för skyttebiten.

Väl hemma efter lägret blev et långvila under midsommarhelgen. Jag kunde dock inte motstå att springa Borejoggen. Det är ju en tradition och en folkfest! Jag gjorde precis som ifjol och sprang lugnt. Det hade varit jättekul att tävla och se om jag hade kunnat slå mitt pers, men det kändes att man verkligen behövde vilan efter lägret.

Helgen där på var jag med på Inge Bråten Memorial. Som vanligt mycket folk och bra väder. Kroppen var inte jättepigg efter att ha tränat ca 25h den veckan, men det är alltid kul att tävla och det är bra träning. Jag kom 11:a i prologen och 5:a i mitt heat i semifinalen. Kul att få möta längdlandslaget på tävling även om mina sprintegenskaper är ganska så begränsade. Det hade varit kul att se dem ställa upp i en rullskidskyttetävling 😉

Dagen efter rullskidstävlingen bar det av iväg med Mona och Linn till Östersund på styrketester. Testerna gick bra för mig och jag slog personligt rekord i allt! Kul att se att träningen ger resultat och det motiverar till fortsatt hårt arbete. Jag stannade och tränade där i några dagar och åkte sedan hem igen igår och kommer vara här fram tills måndag då vi åker på nästa läger i Le Grand Bornand, Frankrike. Det kommer bli ett fint och tufft läger med mycket cykel och rullskidor. Cykelformen har känts bra den senaste tiden så det kommer bli kul. 😀

Här kommer en bildbomb

 Glada efter lägrets första intervallpass, löpintervaller.  Utsikt från liften ner från Rauschberg

Rullskidsintervaller  Lugnt och fint cykelpassTrötta brudar på toppen av Winkelmoos

  Uppe tidigt för att börja träna kl 5 På väg upp för Grossglockner

 Klar med monsterpasset, men måste också cykla tillbaka med cykeln till affären..

 Trötta efter 10h träning Sista passet gjort för lägret Det är även fint att cykla hemma. 6h cykel gick fint i detta väder och med bra sällskapInge bråten memorial

Ha de

Emma

Ja så har även säsongen 2017-2018 dragit igång för lite över en månad sedan. Varför det har blivit dåligt med uppdateringar här är just av den anledningen att det har varit en riktig rivstart i träningen. Jag har under majmånad tränat mer än vad jag någonsin har gjort på en månad tror jag. Så det har gått i ett från morgon till kväll med dubbla träningspass och skyttepass utöver det. Det blir långa dagar där vilan där emellan blir viktig för att få ut så mycket som möjligt av träningen.

Innan träningsåret drog igång hade vi ett ”skytteläger” i Östersund där fokuset var på mycket skytte och att även smyga igång med träningen. Det var bra att komma igång med skyttet ordentligt även om vädret var väldigt kallt och blåsigt så att det inte var så lockande att vara ute och skjuta i 1 – 1.30h, men det gick. Det var också bra att komma igång med träningen lite grann då nästa träningsvecka bjöd på 27.30h i träningstid.

Två veckor senare åkte vi iväg på första lägret för året. Först var vi på Kreta med Svenska Olympiska Kommittén och många andra atleter från andra sporter. Det blev fullspäckade dagar med mycket träning och föreläsningar, men det var lärorika och roliga dagar och det var kul att träffa alla andra som var där.

Damerna har ett stafettlag uttaget till OS. Fem personer kommer under säsongen bli uttagen att få åka till PyeongChang och få tävla. 😀

Bild från ett tufft intervallpass på Kreta. Foto: Henrik Kindgren

Fyra dagar senare drog vi till Cypern för fortsatt läger med laget. Det blev mycket träning och speciellt mycket på cykeln. Ett tufft läger där man fick träna både kropp och knopp. Fick även med mig en ganska så fin bränna hem som det kommer ta ett tag att bli av med.

Jag och Mona efter 5,30h cykel när passet egentligen skulle ha tagit 4,30h.

Vi hade turen att ha med oss Stanley Security Cycling Team som gav oss sparring och bra tips på cykeln.

Bild från ett löppass där vi nästan blåste bort.

Efter lägret blev det en halv vecka hemma innan jag åkte till Östersund för maxtester på rullbandet och en veckas träning. Det blev inget pers på testet, men mina värden var bra och jag ligger i bra fas inför sommaren. Träningen funkade bra och veckan gick fort och just nu befinner jag mig hemma igen och kommer vara här tills på söndag då jag reser på läger nummer två för året: Ruhpolding. Det blir första av tre Ruhpoldingläger för året. Det är med en skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot lägret. Det är fina träningsmiljöer och det brukar kunna vara helt ok väder så här års, men det brukar också vara riktigt tuffa läger där man ligger på gränsen hela tiden. Jag tror ändå att det kommer bli bra och att tiden kommer gå fort. 😀

Mycket skytte blir det.

Från lördagens cykelpass där vi tillsammans gjorde ett bra jobb genom den ”belgiskarullen” och fixade passet på ett bra sätt.

Ha de

// Emma 

Så var både den internationella och nationella säsongen slut. Världscupen avslutades i Holmenkollen, Oslo med en sprint och en jaktstart för mig. Det bjöds  på lite luriga vindar och jag fick tyvärr med mig två bom på sprinten och kom på 50:e plats. Under jaktstarten dagen där på var det fortsatt lite vind och det blev tre bom, vilket inte var så farligt den dagen. Jag lyckades med det klättra tio placeringar och kom i mål som 40:e och fick med mig ett poäng. Även om det inte blev jättemånga poäng så var det i alla fall kul att avsluta säsongen med det.

Eftersom vår säsong var slut så passade vi på att kolla på den avslutande masstarten.

Totalt sett så kan jag summera säsongen som en bra säsong där jag satte flera personbästa i början av säsongen. Formen var kanske som bäst innan jul och jag fick till bra åkningen där sprinten i Nove Mesto var en tävling där jag kände mig riktigt stark. Under resten av säsongen var åkformen lite blandad, men överlag ändå helt okej. Skyttet tycker jag ändå har varit ganska så bra om man bortser från några distanser där det blåste riktigt mycket och det blev lite för många bom. Tyvärr så fick jag inte till någon riktigt fullträff där åkningen, skyttet och skyttetempot klaffade perfekt. Jag vet att jag har mycket tid att ta på skjutvallen om jag bara jobbar upp skjuttempot. Jag smygstartade lite på det på slutet av säsongen och hade under några stafetter riktigt bra skjuttider, speciellt i PyeongChang där jag sköt min stående serie på 23,5s, något jag inte trodde att jag skulle göra när säsongen startade. Det känns ändå ganska så skönt att vet att jag har mycket ”gratis” tid att plocka. Det kommer krävas mycket arbete för att kunna skjuta både snabbt och träff och i kombination med all den träning som ska läggas ner fysiskt för skidåkningen så tror jag att jag har stora chanser att kunna ta ett kliv och klättra i resultatlistorna till nästa år. Detta är mycket inspirerande och motiverande.

Efter Holmenkollen var det endast SM tävlingarna i Lima kvar för denna års skidskyttesäsong. Det var ett fullspäckat schema med hela fyra tävlingsdagar. Första tävlingsdag var fredag och en singelmixstafett. Jag åkte tillsammans med Sebastian Olsson och med ett bra skytte (där jag faktiskt lyckades skjuta fyra nollor) och med en grym insats av Sebastian, speciellt uppför mördarbacken, så knep vi åt oss bronset! Alltid kul med medalj och ännu roligare på stafett. Lördag var det sprint där jag kände mig pigg och åkningen var ok, men med hela tre bom (1-2) så blev det bara en 7:e. Det var ändå inte omöjligt långt upp till en pallplats på söndagens jaktstart och jag var riktigt taggad, men med fyra bom totalt och med skidor som knappt gled utför var det svårt att kunna plocka in något utan jag halkade istället ner en placering till en 8:e. Det var inte riktigt hur jag hade tänk att mitt lopp skulle bli, men så är det ibland. Skidskytte är en materialsport och ibland har man inte så bra skidor och ibland har man grymma och då är man hur nöjd som helst när man enkelt kan åka förbi någon. På måndag var det dags för nästa stafett, damstafetten. Moa Olsson, Chardine Sloof och jag körde i Sk Bores lag. Vi hade riktigt grymma skidor och de andra tjejerna skötte sig jättebra, men på min sista sträcka drog jag tyvärr på mig en straffrunda i liggande(!). Det var nog det sista jag trodde att jag skulle göra. Som tur var var det en bit ner till lagen som jagade bakom oss, men det blev istället en väldigt stor lucka framåt. Jag klarade mig med ett reservskott i stående och med en riktigt trött kropp blev vi till sist 3:a och fick ytterligare en bronsmedalj.

 Singelmixstafett SM Jaktstart SM Stafett SM

Trots att de individuella tävlingarna inte blev så lyckade under SM så är det alltid kul med medaljer och speciellt när man gör det tillsammans. 🙂

Nu är vilan i gång och man får passa på att göra som man vill och också att göra andra saker. Jag var under förra veckan i Östersund där det blev flera fina skidturer med härliga människor, det blev även ett besök på Boda Borg (där vi var i hela 6h) och inte bara en gång utan två gånger till laserhallen och spelade Laser Tag, riktigt kul kan jag tipsa om. 😉 Denna veckan spenderas hemma i några dagar innan jag åker upp till Ramundberget för lite semester med ett skönt gäng. Sen blir det bara att njuta av den ledigheten som är och ladda batterierna innan det hela drar igång igen i början av Maj.

Skidtur på bydalsfjällen

Laser Tag

Ha de

Emma

Hej!

Just nu befinner jag mig i Oslo för de avslutande världscuptävlingarna. Åkformen känns som att den har blivit lite bättre på slutet och skytteformen blir bättre och bättre så jag hoppas på att kunna få avsluta säsongen med fina tävlingar 😀

Bild från dagens vilodagen nere i Olso

När jag var i Pyeongchang blev jag ju sjuk och hade inga jätteförväntningar inför det första loppet där som var sprint. Jag sköt två bom och med massa slem nere i bröstet som gjorde det svårt att andas så var inte åkningen på topp och det blev en 63:e plats, 2s från jaktstart. Tråkigt att inte klara jaktstarten, men när kroppen inte riktigt svarar som den ska så var det lika bra att få två träningsdagar inför söndagens stafett. På stafetten kunde jag andas bättre och kände att kroppen också svarade bättre. Efter att Chardine och Mona hade gjort sina sträckor var det dags för mig. Fortsatt inte jättepigg, men absolut stor skillnad mot sprinten två dagar innan. Tack vare en okej liggande serie på 33s med ett reservskott och en, för mig riktigt bra, stående serie på 23,6s kunde jag avancera några platser och skicka ut Anna på en 7:e plats. Den åkningen och skyttet räckte till andra tid på min sträcka! Riktigt kul! Anna gjorde en grym sista sträcka och hade en kamp ända in på upploppet om andra platsen, men med bara 2 tiondelar till andra platsen och 1 tiondel till pallen så kom vi på en fjärdeplats, det bästa resultatet som svenska damerna har gjort på många år! Det är så kul att få lyckas tillsammans. Vi tränar och kämpar på hela året och att då får dela glädjen efter ett bra lopp tillsammans toppar det mesta! 🙂

Stadion i Pyeongchang

Längdbanorna (spåren går ute på en golfbana)

Foto: Chardine Sloof

Foto: Biathlonworld, facebook.   I Pyeongchang hade IBU en tävling där man skulle förflytta tre föremål från en plats till en annan med hjälp av kinesiska ätpinnar. Som ni ser gick det ganska bra för mig, men tyvärr inte hela vägen fram till vinst. 😉

Efter Sydkorea flög vi till Kontiolahti, Finland. Sprint, jaktstart och mixstafetter stod på schemat. Under sprinten funkade äntligen skyttet igen och jag sköt fullt hus. Åkningen var inte helt på topp än, men bättre än sist och jag kom på 41:a plats (topp 40 får poäng). Efter jul har jag inte tagit så många poäng så det var tråkigt att missa med bara en placering, men det var väldigt motiverande inför jaktstarten dagen därpå. Mitt fina skytte höll i sig under jakten och jag sköt 19 av 20 träff. Det tog lite tid, men jag satte dem. Åkningen kändes bättre och jag klarade att hänga på de åkarna som fanns runt omkring mig. I mål hade jag klättrat upp några placeringar och fick äntligen lite poäng igen! Kul och inspirerande inför tävlingarna i Hollmenkollen. En bana som jag tycker passar mig ganska och så också vallen.

Vårt bagage blev kvar i Kina så det var bara att dra in till stan för shopping så vi kunde träna bl.a.

När vi väl hade kläder var det fint att komma ut på en löptur i det fina vädret i Kontiolahti.

Det har blivit lite dåligt med uppdateringar här på ett tag nu.. Under VM försökte jag hålla fokus på att göra bra förberedelser och att fokusera på tävlingarna och direkt efter sista racet så var det dags att dra igång med mer träning igen innan vi flög vidare till Sydkorea.

Som de flesta kanske har fått med sig så körde vi ett litet race när vi kom fram till Hochfilzen några dagar innan VM startade. Detta racet var ganska viktigt för att jämför och se vilka som skulle få köra sprinten några dagar senare. Tyvärr för min del så visste jag inte riktigt hur banan som vi skulle åka gick innan jag startade utan förlitade mig på att jag skulle se det när jag kom till den delen av banan. Det snöade ganska mycket och hade gjort det hela dagen så det var inte så lätt att se vart spåret gick. Jag chansade och åkte fel, 2 gånger. Riktigt kasst och tråkigt.. Var det någon individuell tävling som jag verkligen vill åka så var det sprinten och jag sabbade mina chanser.. Eftersom jag inte hade åkt lika med de andra så gick det inte att jämför och jag fick istället sitta hemma i soffa och heja. Riktigt tråkigt, men när jag fick reda på att jag skulle få åka distansen så var det bara att gå all in för den och för att kämpa om en stafettplats.

Distansen var en riktigt var historia där vi krigade oss igenom de 15 kilometerna i 12 grader varmt. Skönt för åskådare, mindre skönt för oss tävlande. Banorna i Hochfilzen är ganska tuffa. Det är inte så många partier där man hinner vila utan det är många partier med som man måste jobba mycket på och varje backe avslutas med ett lite längre krön som det är viktigt att jobba bra över. Jag hade en plan på hur jag ville köra mitt lopp och höll mig till planen. Att försöka ha en jämn fart och att orka trycka på över krönen. Detta gjorde att jag inte hade så hög fart från start, men att jag orkade ha krafter genom hela loppet. Inget superlopp, men jag är ändå nöjd med åkningen. Tyvärr så blev det fyra bom för mig och riktigt långsamma skjuttider. Det gjorde att jag hamnade långt ner på listan på en 67:e plats. Mitt skytte på distanserna blir i alla fall bättre och bättre.

Jag och Mona tog oss en tur i kjälkbacken

Det spenderades en del tid ute på vårt ”soltak”. Här en bild från när vi kollade på herrarnas distans.

Så var det tillslut dags för stafetterna som vi har längtat efter hela säsongen. Vi var riktigt taggade och visste att en topp 6 var inom räckhåll om vi gjorde en bra tävling. Efter att Mona och Hanna hade levererat bra sträckor så var det tur för mig på tredje sträckan. Första varvet blev en fin resa där jag fick ligga i rygg hela varvet. Jag hade bestämt mig innan att jag skulle försöka skjuta på lite snabbare under stafetten och våga vara offensiv. Tyvärr behövde jag ett reservskott i liggande, men det gick på ungefär samma tid som jag brukar skjuta på när jag bara skjuter fem skott så det var ok. I stående så tog det lite längre tid, men jag satta allt med ett extraskott. Sista varvet var det bara att bomba på med allt jag hade. Jag hade en liten kamp med polskan i början av varvet, men när Woffe stod och skrek ”attack” så då var det bara att attackera. I sista långbacken gick jag för allt jag orkade för jag visste att Vitryssland kom bakifrån och jag ville ge Anna så mycket försprång som möjligt mot Domracheva ut på sista sträckan. Anna gjorde det grymt och höll inte bara undan för Vitryssland utan kammade också hem sjätteplatsen. Äntligen så fick vi till den där sjätteplatsen och det bästa var att vi gjorde det tillsammans! 😀

Inför stafetterna så ville vi bygga lite på lagandan så vi byggde snögubben Hugo. 🙂

Foto: Bettan Högberg

Foto: skidskytte.se

Nöjda stafettbrudar och Wolfgang

Dagen därpå så var det dags att dra igång träningen igen. Två pass om dagen både lördag och söndag.

På måndag morgon påbörjade vi vår resa mot Sydkorea. Buss till München, flyg till Peking, flyg till Seoul och till sist buss till Peyongchang. Ca 27 h timmar senare var vi på plats i hotellet. Vi hade lite strul med boendet eftersom de fembäddsrummen som vi hade fått bara hade en dubbelsäng/rum. Alltså med svenska ögon ett dubbelrum, men i Korea så var detta ett rum för fem personer. De resterande sovplatserna var en på soffan och två personer på golvet. Ja på golvet. Man skulle lägga ut ett ca 5 cm tjockt täcke som madrass och sova på golvet. Efter lite om och men så fick vi tillslut några till rum så vi alla fick sova i en säng.

Några dagar efter att vi kom fram hit så började jag känna mig snorig och lite hängig och har idag vilat. Som tur är med vårt fembäddsrum så hade vi ju några extra sängar för mig att flytta till, så den gångna natten har jag spenderat i min koreanska säng. Alltså jag sov på golvet. Man ska ju ta seden dit man kommer. Dock så fuskade jag lite och sov på två av de ”koreanska madrasserna” och ett täcke så det skulle bli lite mjukare. Kan meddela att det inte hjälpte så mycket… Idag känner jag mig redan mycket bättre och börjar nog smyga igång träningen lite smått imorgon.

Min koreanska säng

Ha det gott!

// Emma

För några sedan blev det klart att jag även i år ingår i VM-truppen. Riktigt kul och ser verkligen fram emot ett fint mästerskap!

Vi befinner oss just nu i vårt ”andra hem”Ruhpolding för ett sista läger innan VM. Vi kom i måndags och ska vara här fram tills nästa måndag och sedan vidare till Hochfilzen, Österrike för årets VM-tävlingar.

Det har hunnit bjudas på både 5+ med spöregn och runt nollan och hårda spår. Som vanligt lite växlande väder här i Ruhpolding. I träningsväg har vi kört ett hårt pass och några lugnare pass.

Idag anslöt också Anna och Chardine oss och imorgon är det på’t igen med ett knallhårt pass.

Emma

De senaste veckorna har spenderats i Tyskland och Italien. Det började med vårt andra hem Ruhpolding där jag körde stafett, sprint och jaktstart allt i snöfall. För min del så gick stafetten riktigt bra. Liggande skyttet gick felfritt och för min del snabbt (29s, snabbast jag har skjutit på tävling). I stående var tempot också okej och det kändes ganska säkert, men tyvärr så blev sista skottet en kant ut och jag fick plocka ett reservskott. Åkningen gick bra och jag kunde åka med de runt mig och även om en del. Med ett bra skytte och åkning så kunde jag avancera några placeringar. Tillslut slutade vi på en godkänd 7:e-plats. Denna stafett likt den i Antholz var med mersmak och den dagen vi alla fyra får till det så kommer vi kunna vara ännu högre upp i listan 🙂

Stafettlaget

Från invigningen i Ruhpolding.

Sprinten och jaktstarten var mindre bra tävlingar där det var som att jag var helt slut i benen redan från start. Det fanns inget att trycka med redan från början och då blir det låååånga och tuffa tävlingar där man kan tappa mycket i spåret. Jag kände att kroppen inte svarade som den skulle på sprinten redan från start så jag visste att jag var tvungen att skjuta bra för att få en ok placering. Det tog lite tid (hellre det än en straffrunda), men jag lyckades sätta alla tio skotten och kom slutade i mål som 40:e. Inget resultat som jag är jättenöjd med, men jag är nöjd att jag klarade av att hålla fokus på vallen och göra det bästa av situationen. Med den farten jag hade i spåret så hade det räckt med bara någon bom för att missa jaktstarten.

Känslan inför jaktstarten var lite bättre än sprinten, med betoning på lite. Det första varvet kändes det faktiskt som att kroppen kanske ändå var lite piggare men redan ut på andra varvet var det som att krafterna var borta och jag gjorde det jag kunde för att försöka hänga på de åkarna runt omkring mig. Till skillnad från dagen innan så orkade jag under jaktstarten inte hålla samma fokus på vallen. Jag började med att råka trycka av första liggande skottet utan att jag menade det.. Jag blev då ganska offensiv och tog tid på mig för att inte bomma mer. Det slutade med bara en runda. Andra liggande skyttet var bättre och jag satte allt. I det stående skyttet så hade jag bestämt mig på förhand att jag skulle försöka vara lite mer offensiv. Jag var offensiv och sköt på 29s och fick med mig två bom till.. I det sista skyttet så försökte jag ta mig tiden att träffa, men efter tre träffar så blev de två sista bommar och det blev ytterligare två varv i rundan. Totalt fem straffrundor ,750m extra, på den redan 10 km långa banan. Det var inget som min dagsform behövde. Sista varvet hade jag långt fram och långt bak till åkare runt mig så det blev bara att ta sig i mål och glömma den dagen. Här märks det verkligen att om man är i dålig form åkmässigt och man är trött så krävs det mycket mer fokus på vallen och under jaktstarten så klarade jag inte av att hålla fokus genom hela tävlingen. Tråkigt, men alla har dåliga dagar.

 Foto: skidskytte.se

Troligtvis så berodde de trötta benen på att allt inte låg helt rätt i ryggen. När vi kom till Antholz i måndags så fick jag hjälp med att justera ryggen och kände redan dagen där på att benen hade blivit bättre. Det var som att allt blod plötsligt började strömma ner i benen och för varje dag som gick under veckan blev det bättre och bättre 😀

Traditionsenligt så kördes det ett klassisktpass upp till Stallerpasset (2052 m.ö.h.). En fin tur som tar ca 1h upp och 10 min ner och man plockar ca 400 höjdmeter.

Toppen av Stallerpasset

På tävlingsprogrammet i Antholz så började det med en distans. 15 km med fyra skjutningar. Åkningen funkade mycket bättre än tidigare även om det inte var någon jättebra åkning. Tyvärr så var det lite kluriga förhållanden med vind och en sol som gjorde skuggningar på fallmålen under tävlingen. Under min första liggande serie så tyckte jag att det blåste lite mer till vänster så jag skruvade några knäpp höger, men vågade inte skruva så många eftersom solens påverkan på fallmålen gjorde att skotten gärna hamnade till höger. Mitt skruvande räckte inte på långa vägar och jag bommade hela fyra skott av fem högt uppe till vänster. Redan där försvinner hoppet om en bra tävling. Även om man försöker vara positiv och tänka att man kanske i alla fall kan åka ganska så bra så går det inte lika fort som det skulle ha kunnat göra om man hade legat bra till. Jag följde upp med en bom i första stående skyttet, där det kändes som att siktet snurrade runt runt och det tog lång tid bara att få i väg första skottet. Antholz ligger på ca 1600 m.ö.h. och det märks väl på vallen att man har högre puls än vanligt och att det tar längre tid innan den går ner. Inför det andra liggande skyttet så skruvade jag hela sex knäpp. Då satt fyra skott bra i mitten, men tyvärr så gick ett skott lite utanför. Sista skjutningen klarade jag att skjuta fullt och slutade då med sex bom totalt. Trots att många andra bommade så räcker inte sex bom långt, det vet man, och även om man försöker göra ett bra sista varv så går det inte lika fort som om man hade slagit som en bra placering. Jag blev 69:a, en bom och två placeringar bättre än förra distansen i Östersund. Trenden går i alla fall till det bättre. Det är väl det jag får ta med mig. Nästa gång hoppas jag att jag kan få ta revansch och skjuta som jag vanligtvis brukar. 🙂

Jag hade i alla fall tur med vädret 🙂

I och med sprinten i Ruhpolding så har jag under de fem sprintarna jag har kört i år endast missat två skott av 50 (96%) Lite kul kuriosa 😉

Nu närmast väntar en vecka hemma med träning 🙂

Emma

Jag ursäktar att det har tagit lång tid för denna uppdatering att komma. Jag har haft lite problem med hemsidan som har tagit lite tid, men nu ska det mest vara tillbaka till normalt 🙂

Sista tävlingshelgen för året var i Nove Mesto, Tjeckien. Åkningen kändes riktigt bra under hela helgen och trots två missade skott på sprinten så blev jag 45:a 1,35 min efter. De föregående sprintarna var jag ca 1,25 min efter med fullt skytte så bättre fart i spåret. Sista varvet fick jag sällskap av amerikanskan Dunklee och jag lyckades klamra mig fast i hennes rygg hela vägen till upploppet där jag vann spurten. Tack vare detta så hade jag 13:e åktid sista varvet och 27:e åktid totalt. Kul att känna att jag faktiskt kan åka så fort 😀

Sista tävlingen för året var jaktstarten. Med startnummer 45 var jag taggad för att jaga poäng. Jag började med en bom i första skyttet och sedan två nollor för att sedan avsluta med en bom igen i sista skyttet. Totalt två bom och igen en bra åkning, med totalt 26:e åktid, så åkte jag upp mig till en 34:e plats och fick med mig 7 poäng. Med de 7 poängen har jag nu 55 poäng och ligger 36:a i världscupen.

 Foto: skidskytte.se Pokljuka jaktstartFoto: skidskytte.se Pokljuka jaktstart

Som rubriken lyder så är jag nu hemma på lite ”jullov”. Ja jullov och jullov vet jag väl inte riktigt om jag kan säga. Nu tränar vi på för fulla muggar igen till skillnad på hur de senaste 4 veckorna har sett ut med lite träning och två till tre tävlingar per vecka. I vilket fall så var det riktigt skönt att få komma hem igen och packa upp väskan efter nästan fem veckor ute på resande fot. Tiden har ändå gått fort och det har inte varit några problem att vara borta, men det är ändå alltid skönt att få komma hem och bara vara. Nu blir det tre veckor med grundträning på hemmaplan innan jag åker ner till Ruhpolding, Tyskland och sedan vidare till Antholz, Italien på tävlingar igen. Jag längtar nästan lite grann tills tävlingarna drar igång igen. Den första trimestern gick bättre än vad jag hade väntat. Åkningen kändes riktigt bra nästan vart enda lopp och skyttet har varit bra om än lite långsamt. Det är verkligen motiverande att se att man har tagit ett kliv i åkningen och att man känner att man kan hänga på duktiga åkare som man ser upp till. Motiverande och inspirerande. Nu är det bara att träna på och hoppas att den fina åkformen återfinns i Ruhpolding.

God jul och gott nytt år

/Emma

WC-veckan i Pokljuka kan summeras som en mycket bra helg! Äntligen så funkade skyttet ordentligt och det blev 30 träff av 30 skott i de individuella tävlingarna. Det var inte direkt något snabbt skytte, men träff är alltid träff. 🙂 Kroppen kändes inte lika pigg som i Östersund, men fortsatt okej åkning på sprinten och jag slutade som 31:a, mitt näst bästa resultat någonsin. Kul, men man blir ändå nästan lite besviken när jag kom 24:a med samma skytte i Östersund helgen innan. Det är sådana här gånger det är viktigt att komma ihåg att detta är skidskytte och att allt kan hända. Ena gången kan man få en topplacering med fullt skytte och nästa helgen kan placeringen var lite sämre beroende på vad alla andra skjuter, men min prestation kan vara lika bra. Jag var nästan exakt lika långt efter i tid med samma skytte som sist, så jag är nöjd och som sagt så var det mitt näst bästa resultat någonsin 😀

Efter fredagen sprint var det dags att ladda om för lördagens jaktstart. Åkmässigt så kändes kroppen ganska så seg de tre första varven och jag fick inte riktigt upp någon fart, men på det fjärde varvet var det som att jag vaknade till. Jag fick rygg på Denise Herrmann och Dorothea Wierer och kände att det inte var några problem att hänga med. På skjutvallen så funkade allt riktigt bra. Efter fullt skytte i de två liggande skyttena så kunde jag lämna skjutvallen för sista gången med ytterliggare två nollor. Alltså 0-0-0-0 ALLA träff. Ut på sista rundan hejar Wolfgang på om en riktigt bra placering kring topp 20. Jag fick även på detta varvet häng på Herrmann och gjorde allt jag kunde för att hänga med så länge som möjligt för att kunna hålla min placering. Jag lyckades och kom i mål som 23:a. Nytt personbästa, igen! Riktigt trött, men riktigt glad! Fyra tävlingar på rad med poäng. Jag som innan denna säsongen bara hade lyckats åka till mig 3 ynka poäng, för 2 år sedan.

På lördagskvällen var jag riktigt trött efter två dagar med hårda tävlingar på höjd, där jag hade tagit ut mig ordentligt, men det var bara att ladda om inför söndagens stafetter.

Söndagensstafetter blev egentligen ett ganska så bra resultat med tanke på att Linn hade varit sjuk precis innan, Hanna hade varit trött på sprinten och jag och Anna hade redan tävlat två dagar. Min åkning var segare än på jaktstarten fast denna gången vaknade jag aldrig riktigt till liv utan sista varvet var riktigt tungt. Skyttet var inte suveränt, men ändå hyfsat ok med två reservskott i liggande och fullt i stående. Vi klarade oss tillslut med totalt sex reservskott på en 8:e plats. Ser man till vilka lag som var före oss i listan, att vi i laget inte var på vårt bästa och att vi bara hade 11 sekunder upp till 6:e plats så var det en bra resultat. 🙂

Igår åkte vi till Nove Mesto, Tjeckien där den sista WC-helgen innan jul går av stapeln.

 Foto: Håkan Blidberg

Emma